Till minne av Bodil Malmsten och evigheten.

Hade glömt bort den här texten. Skrev den för längesedan. År 2006. Men i morse när jag läste om Bodil Malmsten kom jag att tänka på den. Hittade den i datorn. Och den kan få finnas här tycker jag. Till minne av en tid som då var en evighet, men som var ett ögonblick. Till minne av Bodil Malmsten.

Mötet     Jultext  av Jeanette Milde

Så festlig dagen blivit ändå. Ja, festlig kanske inte var rätta ordet, men joo, det här

var det mest högtidliga, speciella som hänt på länge. Var det ett tecken?

     Genast kändes stegen lättare, hon rätade på ryggen och såg sig omkring och det första ögonen föll på var en löpsedel: Det blir bra nu.

     Ännu ett tecken! Skulle hon köpa saffran ändå? Och se till att göra julmysigt som i en adventskalender. Allt skulle bli bra. Det fanns säkert fler tecken.

     – Jag hörde på radion att vi människor blir till i mötet med andra.

Han svarade inte vilket hon heller inte hade förväntat sig. Hon brukade inte ta upp sådana ämnen med honom. Han tittade på dammsugare i tidningsannonserna. Hon hällde upp starkt kaffe till sig för morgonen hade börjat tidigare än hennes ögon hunnit med. Han kommenterade något om dammsugarna med ivriga gester.

     – Jo, fortsatte hon, eftersom det är du och jag som möts varje dag så blir du till genom att jag ser dig, lyssnar på dig och du liksom speglar dig i mig. Och jag blir till genom att du ser mig, lyssnar på mig och du är min spegelbild…

     Han skulle säga något, slog ut med händerna, välte sin kopp så innehållet rann ut på bordet och ned på golvet.

     Hon torkade. Det var inget problem att torka. En vana hon kunde utföra i sömnen med ännu tröttare ögon eftersom det skedde varje dag. Flera gånger. Inte av elakhet utan oftast av misstag. Ibland verkade han tycka att det var roligt. De hade inte alltid samma sorts humor. Med någon annan hade hon blivit galen, men han var en älskvärd person.

     Däremot irriterade det henne att han inte uppskattade hennes mat. Inte heller färdiglagad mat som hon köpte för att han föredrog den. Fyra gånger om dagen serverade hon honom mat som han sällan ville ha.

     En period gjorde hon ljud för varje tugga hon bjöd honom: Pling! Tjong! Burr! Boink! Rrrring! Ding! Pang!

Pling var populärast.

     En annan period var det flygplan som kom. Och traktorer, hästar och helikoptrar.

     – Gnääägh! Hon hade blivit bra på att gnägga.

     Nu var distraktion det som gick bäst. Om han fick röra i desserten medan hon skyfflade in huvudrätten kunde en hel burk gå ner. Ibland krävdes att han fick hälla med vatten. Fram och

tillbaka mellan skålar. Helt galet, men för att stå ut med matandet ville hon ha resultat: att maten hamnade i magen.

     – Vi ska göra julfint. Ska bara torka gröt från din stol och sopa golvet. Sen ska vi ta fram glittrigt tingeltangel, ljus och stjärna.

     – Sopa! Sopa! Han älskade att sopa. Han var bra på att sopa, tyckte han. Och sopa kunde de göra tillsammans.

     Han hämtade ivrigt sopborsten och satte igång. Sen var det hennes tur. När hon fått ihop en prydlig hög spred han ut den igen så att leken fick ett evigt liv. Han fick åter sopa och hon andades lugnt för man ska inte hetsa upp sig på att sopning tar lång tid eller inte går till så som man tänkt sig.

     Sen var det diskning. Han drog själv stolen till diskbänken. En morgon utan disk var en morgon utan solsken. Så visst fick han hjälpa till och efter många hopps och hejsan var disken färdig, han var blöt, golvet en sjö, och torka – det gjorde hon som i sömnen.

     Även tidningen var blöt, men vad gjorde väl det – den hann hon sällan mer än titta på vädret i. Och han hade redan tittat på annonserna för både dammsugare – Bzzzzz! Och mobiltelefoner – Hallå! Hallå! HALLÅ!

     Julfint var bättre att göra en annan dag. De skulle ut! Ut för att… se julskyltning?  Eller för att köpa saffran? Hon hade tänkt baka lussebullar. Det vore väl roligt för honom med julstök. Eller skulle de åka 2:ans buss? Hon hade nyligen läst en krönika av Bodil Malmsten om konsten att njuta av livet. Redan i ingressen hade hon påstått att den som inte njuter av att åka runt på 2:an måste vara trött på livet.

     Sonen och hon åkte ofta 2:an och visste precis var alla grävskopor befann sig, var stortavlorna med pepparkaksgubbarna satt och han njöt framförallt av stoppknapparna samt med att få socialisera sig med andra passagerare.

     Bodil kanske tittade på samma saker? De hade 2:an som en gemenskap. Fast när åkte Bodil 2:an? Hon bodde ju inte ens i Sverige.

     Hur som helst –  först hänga tvätten och en till maskin i. Det tyckte han inte om. När hon hängde tvätt. Det kunde man förstå. Att hänga tvätt var inte roligt. Han grät förtvivlat och hängde runt hennes ben: mamma, mamma, mamma.

     – Jag är snart färdig hjärtat! Här får du en strumpa att hänga du också.

Han kämpade med strumpan och till slut hängde den kvar. En stund. Sen drog han ner lite annat också. Hon hängde upp igen. Han drog henne i handen. Ville dansa. Det fanns en skiva han aldrig fick nog av. De spelade den varje dag. Varje dag. Som de dansat.

     Bara knyta ihop soporna. Sedan kunde de klä sig. Han ville inte ha kläder. Sprang runt, runt och tittade på henne med de där pillemariska ögonen och skrattade. Hon sprang efter. Han sprang in i ett bord och slog i huvudet. Tårarna forsade.

     – Aja! Aja! kved han och kom plötsligt att tänka på Nicke Nyfiken, hämtade boken och visade henne sidan där Nicke gjort illa foten: Aja! Hela hans ansikte uttryckte ett stort bekymmer över stackars Nicke. Och över hans eget stackars aja i huvet.

     Hon pussade bort hans tårar och hoppades att klädmotviljan var glömd. Det var den inte. Under protester, som hon försökte förvandla till en lek, fick han på sig både overall, skor och mössa. Han skrattade. Om än sprattlandes.

     Telefonen ringde. En mycket vänlig kvinna från kommunen pratade i andra änden. Hon berättade att i januari fanns det ingen barnomsorg , men till hösten, då…

Det var bara åtta månader kvar till hösten. I nitton månader hade hon varit hemma. Nitton månader. Tid var ett diffust begrepp. Torsdag var som tisdag och plötsligt var det måndag igen som ju var som onsdag.

     Hon skyndade tillbaks mot sonen. Snubblade över en påse. I den låg jultomten.

     – Oj! Den fick han inte se redan nu!

Hon stirrade på tomten i påsen, samma tomte hon haft i alla sina dagar, och tänkte: du blir till i mötet med mig. Och jag blir till i mötet med dig.

     Hon tryckte in påsen i garderoben, drog på sig mössan (ingen kunde se att hon inte duschat), på med gummistövlarna trots att det inte regnade (de var så snabba att sätta på) och lyfte upp sonen. Luktade han inte? Jo!

     Av med skor, overall, byxor, kalsonger och på med ren blöja. På med kläderna igen fastän han inte ville. Hon råkade se sig själv i spegeln. Ögonen behövde inte vila på bilden hon mötte. Hon visste att alla andra använde foundation. Hon hade också foundation. Någonstans. I någon låda.

     Åtta månader kvar till hösten.

Hon kunde få en konstig känsla av att gränsen mellan honom och henne var oklar. Hon kände hans känslor mer än sina. Han var hon, var hon han? Eller vem var hon?

     Tårar rann nedför hennes kinder. Orättvisa tårar. Hon älskade sin son djupt så som hon aldrig älskat någon annan. Tackade Gud var kväll för att hon fick dela sitt liv med honom. Han var inte bara hennes kött och blod. Han var en underbar människa med en underbar personlighet.

     Åtta månader kvar till hösten. Tårflödet gick inte att stoppa. Varför kände hon sorg?

     – Mamma är inte ledsen. Mamma är bara lite trött.

Hon ville inte att han skulle bli som hon. Han skulle älska livet! Ta för sig av livet! Se det ljusa och glada med lätta axlar.

Han blev till i mötet med henne.

Hon sjöng med tårsprucken röst: Vi komma, vi komma från pepparkakeland…

Den tyckte han om. Visste att då skulle man gunga med kroppen.

     Han tyckte nog att mamma var konstig och spexade genom att slänga av sig mössan och säga: Borta! Och tittade med stora ögon som undrade över vart mössan tagit vägen så plötsligt.

     Ut kom de efter att ha trasslat med hissen, bumpat med vagnen nedför de sista åtta trappstegen och lyckats få upp dörrarna trots alla hårt sittande spärrar.

     – Snart är det jul, här i vårt hus, julen ska komma, hopp, trallalala.

     Någon kom gåendes mot dem på gården. Hon torkade snabbt bort tårarna med vanten och önskade att hon haft en rejäl servett att tömma näsan i.

     – Heeej! ropade sonen glatt mot främlingen som såg glad ut av mottagandet och hejade lika glatt tillbaka innan hon passerade och försvann in i en port.

     – Men var det inte? På hennes gård! Hon bodde ju i Frankrike? Vilket märkligt sammanträffande!

     Varför hade hon inte sagt henne att hon inte heller hade någon ordning på sina papper? Som en av hennes boktitlar: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper.

Hon skulle ha sagt henne: Det är ingen ordning på mina papper, mitt kök, min tvätt, mitt liv…, men vi ska åka 2.ans buss.

     Bodil Malmsten.

Hon hade mött Bodil Malmsten, fastän det inte ens var sannolikt, just en dag när hon tänkt på henne. Och människan blir till i mötet med andra. Det här mötet måste betyda någonting! Hon hade blivit lite mera till.

     Hon log när hon gick vidare. Och när hon sedan läste de där raderna föll ett lugn över henne: Det blir bra nu.

     – Nu hjärtat, nu ska vi köpa saffran. Men först ska vi åka 2:ans buss.