Mer text och fler bilder kommer.
Grethe bor på 6 tr utan hiss. Som tröst målade jag den rosa bilden med texten: Hiss e trist om man har skor som klickar.
Den svartvita teckningen gjorde jag till Grethe när jag lite försynt skulle förklara det här med blommor och bin.
Det var en lektion hon missat i skolan.
Dr Milde får faktiskt rycka in lite då och då. Men sedan Ole kom, Grethes son, har jag inte behövt förklara det där med blommor och bin igen.
Det händer ibland när Grethe och jag arbetar att fokus glider åt sidan. Alltså vi har fortfarande fokus och full koncentration, men på något annat. Kanske en sko eller en klänning eller så. Men dessa fenomen sker så sällan att historiskt sett är de inget att bry sig om. Mer än för Sveriges BNP.
Och absolut inget för våra män att veta om.
(Se: film längre ner)
Något som Grethe och jag kommit på är att det
bästa man kan göra är att ’’förfira’’ innan man ens lämnat in en bok.
Då har man inte hunnit bli besviken utan tror ännu att man är ett gení.
Bilderna när vi skålar på terassen är tagna just en sådan genídag.
Vi kände doften av pengar och succé. Hade inte nog med superlativ för varandra.
Jag kanske borde sluta historien där.
Men, vi lämnade in boken – och ingen ville ha den.
Tur att vi ’’förfirade’’
Grethe och jag vann pris för HITTEBOKEN.
På prisutdelningen i Bologna, 2005, representerar Grethe mig med en balklänning. Min. Jag var höggravid hemma i Sverige och fick inte flyga.
