Finbesök i ateljén

I fredags hade jag besök av journalist Monica McGrath och fotograf Anki Almqvist för att prata om ett projekt jag jobbar med för habiliteringen, Stockholms läns Landsting. Nu är det en mapp jag gör som alla barn som kommer dit ska få vid deras introduktion. En mapp som ska följa dem genom åren. Figuren Undra, som nu levt några år, är med och visar vad som försiggår på habiliteringen. Allt material jag gör med Undra handlar om att förbereda barn inför deras besök och hjälpa dem förstå vad som händer på habiliteringen. Ett mycket respektfullt projekt jag är glad att få vara delaktig i.

Jag har väl aldrig haft som vision att bli någon Askungen. Och att jag kommer förbli en av Askungens styvsystrar var tydligt när mina skor stod bredvid fotografens. Vems skor som är vems säger jag inte.

Undra Undersökare från skiss till bok/film

Varför då? Varför ska just jag hit? Vad ska hända? 

Vilka är de här? Varför ska jag ta av mig kläderna? Varför tar de i mig? Jag är rädd.

Hur kan man förbereda ett barn med cp-skada inför sin första CPUP-mätning? Det var frågeställningen som Habilitering & Hälsa i Stockholms läns landsting ställde sig. Hur kunde de få barnen att känna sig delaktiga?

Arbetsterapeut Ylva Bergh fick en idé om att en saga kunde vara modellen. Projektledare blev Katarina Kindwall som kontaktade mig för uppdraget saga och Katja Bertell för att göra film av sagan.

Redan efter några minuter i första mötet med Katarina blev jag varm om hjärtat. Det var glädjande att i dessa spartider få veta att Landstinget satsar på ett sådant fint projekt för att hjälpa barn. Det är respekt. Med hjälp av sagan och filmen kan nu både barn och deras föräldrar få en inblick i vad som kommer att hända när de för första gången ska mäta hur mycket barnet kan böja och sträcka på sina armar och ben så att de i tid får rätt behandling. Mätningen kommer de få göra regelbundet under hela sin uppväxttid.

I flera möten diskuterade vi hur vi skulle gå tillväga, vilken nivå vi skulle lägga oss på, på vilket sätt skulle vi berätta. Ylva Bergh hade skrivit en grundhistoria så att jag kunde förstå hela processen. Jag fick också vara med vid en mätning av en liten kille. Sedan skrev jag utkast på flera olika historier och vi fastnade för den om en liten figur som skulle ta reda på svaren på barnens undringar. Hur skulle figuren se ut? Vad skulle den heta?

 
Den här skulle kunna sys upp och användas under mätningen så att det blev som en lek.
 
Men så här tuff blev hon – Undra Undersökare. Fast med mantel. En liten hjältinna.
Nedan följer några bilder ur boken, men utan text.

– Hur går en mätning till? undrade en pojke. 

Undra undersöker och dokumenterar för att ge svar.

Själva mätgrejen. Konstig!

Men det tar tid att göra alla mätningar så man hinner tröttna. Bara en liten stund till ber arbetsterapeuten.

På Gotland hittade jag ett majsmaterial på Leva kungslador som jag tillverkade en Undra i och skickade semesterbilder till de andra i projektet.

 

Länk till filmen gjord av Katja Bertell. Det är hennes första film och tillverkad under tiden som hon lärde sig. Jag är så imponerad! Ljuden gjorde vi själva en dag hemma hos mig. Ja, en knarrande dörr fick vi hitta hos en bortrest granne dit en annan granne hade nyckeln.

http://youtu.be/C9LwFNo8mbI

Här är vårt glada arbetsteam: Ylva Bergh, Katarina Kindwall, Katja Bertell och jag Jeanette Milde.
Ens arbete är en del av livet. Därför är jag extra glad åt när jag får möjligheten att arbeta med projekt som känns angelägna samt med människor som gör det underbart att arbeta. Tack!
 S
Slutligen vinkar Undra Undersökare hej då! Tillverkad av Ylva Berghs mamma. Liknande kommer sys upp till alla habiliteringar i Sverige för att möta barnen när de kommer på sina mätningar.

’’Det var galet roligt att få jobba ihop med dig.
Vi kan väl starta en ljud och animeringsfirma?

"Fina bilder och knarriga ljud"?

/Kram Katja’’

TILL HEMSIDAN

1:a dagen av hundra!

I hundra dagar, med start i dag, ska jag gå en distanskurs, Quickenings ledarskapsprogram för kvinnor, av och med Lotta Alsén som själv bor i Los Angeles. Andra som går kursen kanske jobbar som chefer på ett företag, kanske vill starta ett företag eller vad vet jag. I mitt ledarskap ingår att leda mig själv. En blind leder en blind.
Vi ska alla ha ett mål med kursen. Mitt mål är att komma på ett mål. Jag vill komma i händerna på mig själv och veta vart jag ska gå istället för att följa det som råkar hända mig idag. Det är inget fel så som det är idag i och för sig. Det är spännande att se vad som händer för alltid händer det något. Ett förlag säger ja till ett manus, Arla vill ha en bild, någon vill ha ett julkort, plötsligt hör Landstinget av sig och som idag, jag har varit på Svenska Diabetesförbundet och lärt mig massor (Det var så trevligt att komma på ett fysiskt kundmöte som variation till mejl att de höll på att aldrig bli av med mig. Så fort de trodde att vi var klara hittade jag på en ny fråga.) och nu ska jag förutom det ta tag i den lilla figuren ’’Undra’’ som jag gjort med Landstinget och som nu budgeten sagts ja till.
Men vad gör jag om fem år eller tio? Jag vill ha något som driver mig framåt att ta steg emot. Det kan vara parallellt med det som är. Men något.

Vi fick en litteraturlista längre än mig idag och jag har redan beställt två böcker: The soul of leadership och Finding and following an authentic life. Spännade! Vart är jag på väg?

Ett sammanträffande är att i boken jag läser ’’I det sista regnet’’ av Janesh Vaidya stod det just idag några rader som löd ungefär så här: Om man inte har ett mål så spelar det ingen roll vilka vägar man tar för man vet ju ändå inte vart man ska. Och att man kan fylla sin tid med att spana efter vägar istället för efter sina mål. Skillnaden mellan en vision och ett mål är att målen är de stationer man tar sig till, och visionen är det man följer under hela livsresan, sin stjärna.
Hm, vad är då min stjärna? Jag ska ta reda på det under de här hundra dagarna. Det ska jag.
Kanske kan Undra Undersökare hjälpa mig för hon är en sådan som hjälper barn med deras undringar.

Många skisser har jag gjort på Undra. Jag undrade hur hon såg ut, vad hon var för något och om hon hade vingar eller något annat som gjorde att hon kunde flyga? För flyga är bra att kunna om man är en liten figur som ska ta sig fram till många olika platser. Det visade sig att det inte var vingar hon hade utan en hjältemantel. Här är hon bara en skör skiss. Det ska bli kul att blåsa liv i henne nu.

Ikväll har jag sagt ja till att sitta med i styrelsen i Nackas Naturskyddsförening. Det kanske är det som är min vision? Har jag löst uppgiften på dag 1? :-)
Slog även upp en sida i ett anteckningsblock jag började skriva i när jag var gravid/mammaledig vilket är över fem år sedan. På den första blanka sidan står en underskriven rubrik: Min vision.
Sen står det inget mer.