Här innanför bor en speciell man. En äventyrare! En sådan människa som antagligen har något fel på hjärnan eller tappat den delen där normalt rädslan skulle sitta. Jag är lite rädd bara av att gå hit trots att jag är en vuxen person som till och med är äldre och därför mognare än den här mannen. Han heter Johan Ernst Nilson.
Här är han. Vid en första anblick ser han helt normal ut. Men kanske anar personalen från restaurang Pontus, på bilden nedan, att så inte är fallet.
Maten är från Pontus. Årets kock 2009 Andreas Edlund står för den.
Den 30:e mars sticker Johan iväg på sitt livs största äventyr – Pole2Pole, klimatneutral expedition från Nordpolen till Sydpolen – för egen maskin och med hjälp av naturens krafter. Han kallar resan för ’’The last great adventure.’’ Johan tror att det här blir den längsta och även den sista långe expeditionen han ger sig ut på. Efter 1500 nätter i tält inser han att om han ska ha en familj så bör han vara mer närvarande än så. Ett helt år ska han vara borta.’’Det är en investering av tid för lugn för all min framtid.’’
Resrutten:
– Nordpolen till nordligaste punkten på Grönland på skidor
– 1 000 km med hundsläde över Grönland
– Med segelbåt från Grönland till Kanada
– Genom Nord- och Sydamerika på cykel
– 2 200 km över Antarktis med kite
Han har ätit upp sig 12 kg för att inte försvinna under trippen som kommer avlägsna 20 kg från hans kropp. Han har förberett sig minutiöst under närmare fyra år. Många kunskaper behövs som kännedom om avancerad teknologi, entreprenörskap, juridik, psykologi, fysik (han har bland annat dragit däck i skogen) och kunskap om media och foto. Det viktigaste på resan är: ALLT! Inget får gå fel.
Idag är han känd efter de över 28 expeditionerna han gjort i över hundra länder. Andra kända personer finns runt honom. Men det började med en vadslagning år 1994. Johan var pianist och alls inte någon äventyrskille. Hans betyg i gympa var 1:a. Men han sa till en kompis att den som bara bestämde sig kunde minsann cykla från Stockholm till Sahara. Johan spydde redan i Södertälje, men envisheten tog honom hela vägen till Sahara.
Här står han i sin Nordpolsutstyrsel. Där är det just nu - 50 grader C. Andra kläder behövs på Grönland, när han seglar är det segelkläder och cykelkläder behövs till cyklingsperioden.
För Johan är resan ett sätt att förena sig i historien med de tidigare expeditionsmännen Robert Peary, som nådde Nordpolen år 1909, och Amundsen som var den första på Sydpolen år 1911. Nu 100 år senare kommer Johan och får gå i deras spår och se vad de såg.
Fotografen gjorde sitt yttersta för att få en close-up på the very famous Jeanette Milde, men en Nathalie Schuterman stod envist i vägen. Likt Hacke Hackspett på julafton.
Johans drivkraft är nyfikenhet. I det här projektet är drivkraften också filmen och boken som ska göras, historien kring den: Att få vara en del av Pearys och Amundsens historia.
Det här är Elin. Hon bor i sovrummet.
Linda Skugge har jag gjort ett separat inlägg om. :-)
Nu väntar mycket torrfoder i ett helt år. Men Johan kan sina tricks för att hålla sig vid gott humör. Han pratar med sig själv. Han till och med berättar roliga historier för sig själv och skrattar gott åt de oväntade poängen.Han kan konsten att tänka annorlunda. Till exempel när han var ute och paddlade och kom till en stad och frågade hur han kunde paddla genom staden, svarade alla: det går inte!
Det var en puckofråga enligt dem för det gick inte att paddla genom staden av den enkla anledningen att inget vatten fanns att paddla i. Men Johan gav sig inte. Till slut sa en att om du ska paddla genom staden då får du paddla genom kloaksystemet. Vilket Johan gjorde.
’’Om man tänker annorlunda når du inte bara annorlunda platser utan du når annorlunda delar av dig själv.’’ Sagt av en man vars första rubrik i tidningen var: Johan Ernst Nilson – en dåre!
Min ovana trogen smyger jag runt. Kollar in grejer Johan samlat på sig under resor. Här en sten från Mount Everest topp.
Johan är ambassadör för IUCN (the international Union for Conservation of Nature). Jag, som nybliven styrelseledamot i Nackas Naturskyddsföreningen frågade honom vad han tyckte att var och en ska tänka på. Han svarade: Ingen kan göra allt! Men alla kan göra något. Johan berättade en historia om en man som slängde i Sjöstjärnor i vattnet som kommit upp på land. De fanns i sådana mängder att det syntes löjligt av honom att kasta i dem vilket folk sa till honom också. ’’Det gör ingen skillnad.’’ sa de.
Mannen kastade i en sjöstjärna till och svarade: För den gjorde det skillnad.
Trots all miljöförstöring han sett, till och med efter expeditioner uppe i bergen, så säger han: Det finns HOPP!
Johan är också ambassadör för stiftelsen ’’Min stora dag’’ som hjälper svårt sjuka barna att förverkliga drömmar. Johan har varit med på en expedition till Kebnekaises topp då 15 barn som haft cancer fick följa med. Efter expeditionen frågade Johan dem vad de mindes mest av expeditionen. De hade nästan alla svarat: gemenskapen.
Jag frågade Johan om något han skulle vilja säga till alla barn.
Han svarade: Be dem rädda det vi förstört!
Presenter att ta med hem. I boken står mer om Johans miljöarbete. Det ska jag läsa en annan dag. Och för en stund sedan förstod jag att det finns bilder på USB-minnena vi fick. Men det får jag ta mig an senare. Nu kanske jag ska ta mig an mina hälar?
Jag slutar med hur Johan börjar sin planering vilket är baklänges. Först ser han toppen och sedan spolar han sig tillbaka steg för steg för att komma underfund med hur han ska lyckas. Han är van att sätta stora mål och hur tufft det än varit så har det alltid varit värt det. För att ta sig hela vägen fram gäller det att hela tiden ha små delmål.
Den här expeditionen är hans största utmaning. Kanske kommer det inte gå helt vägen. Han har tidigare vänt på berg när riskerna varit för dumdristiga. Då har media mött med ord om misslyckande. Men Johan säger att så länge han försöker har han inte misslyckats. Jag önskar jag kunde knapra i mig en dos av hans mod och jag ska hålla koll på nätet hur han tar sig fram. Steg för steg. Insupa det och sätta upp mina egna mål och göra likadant – steg för steg.
Jag citerar Johan (kanske citerar han någon annan?): ’’Everything is impossible. The impossible just takes more time.’’
Må de goda krafterna vara med dig!
OJ!
SvaraRaderaJag imponeras av att du- i vår ålder- orkade ta dig till lunchen bara!!! Det säger förstås mer om min oförmåga- och mycket om din nyfikenhet- med den äran. Nästa uppvaknande- som jag fick- var ifrån kudden- att jag som bara lever på Skogalund i Nacka definitivt inte får med mig mer än ett kapitel i boken-som det stod- jag tröstar mig med att jag reste och klättrade i berg som ung- metaforiskt talat- hm... man är inte bättre än sin senaste resa- kanske jag kan summera detta- och återigen- så uppfriskande du bloggar- begriper inte att det inte är fler som kommenterar dina fina och ambitiösa inlägg. Det är ju så berikande och som i fallet Natalie Shuterman också roligt!! Vilken tur jag har som fick följa med på denna lunch- tack vare dig, Jeanette! Det var ju både lärorikt och spännande. Jag blev bara avis på en sak. Fotkrämen.