Ett lugn vilar över hela gatan.
Allt är som det ska.
Förutom att
en uppgivenhet har infunnit sig
bland grannar och granar, tallar och rosenbuskar.
Jag skriver mest som en suck
för att jag inget mer kan göra.
Jag tänker på en föreställning som Henrik Schyffert hade
där han jämförde 60-70-tals generationen med den ironiska 90-tals generationen.
Eller rättare sagt, de som var unga på den tiden.
Medan de förstnämnda kämpade för fred och mot orättvisor var de sistnämnda oroligt roliga.
Rädda för att inte vara rätt och säga fel saker. Inget som sades var på allvar.
Henrik Schyffert sa:
Jag skäms för att jag var en av dem.
Jag skäms för att jag inget gjorde för dem som var i krigets Jugoslavien. Till exempel.
Jag skäms också.
Men hur agerar man när man inte ens lyckas rädda EN meter av en gatas bredd
eller en liten, liten skog.
Inte ens det har jag lyckats med
och jag undrar över vad mer jag hade kunnat gjort och om det alls hade funnits ett sätt.
Man kan tänka att det är en sådan liten detalj i världen.
Men detalj efter detalj förstör vår generation för dem som kommer efter.
Snart sprängs uråldrigt berg bort i skogen och går aldrig mer att laga.
Tallar som bär flera hundra år på nacken kommer att få känna sågbladen mot sin fot.
Många små kryp kommer förlora sina hem.
Och jag kan undra
med vilken rätt får det ske.
Om och om igen.
Bit för bit.
Det kan tyckas banalt.
Den här biten av världen är knappt en detalj.
Men vi vet själva att vi förstör.
För vi lever bara här och nu.
Uppfyller siffror och mål.
Vi kommer säkert ångra oss till ingen nytta.
För när det är gjort är det gjort.
Hoppsan!
Nu vänder vi blad.
Vi är moderna. Ett med tiden.
På vägen upp mot norra Sverige förfaller ladorna.
Alla ska bo ’’förtätat’’ och ’’tryggt.’’
Jag ser fyra citronfjärilar flyga tillsammans.
Livet är underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar