Grethe och jag


Grethe och jag har gjort många böcker tillsammans. Den första var Sant och sagolikt om sång.
Sedan dess har det blivit mycket tid ihop. 

Två envisa, barnsliga och lättroade damer som vet att det är den andra i telefonen genom bara en andning som presentation.

Det har funnits tjuriga dagar, men allra allra mest har vi roligt. Störande för de andra som simmar på Centralbadet. Till exempel.

Nedan finns diverse bilder huller om buller.
Till boken Scenrävar och teaterapor fick vi låna en häst från hovstallet för att ta den här bilden med hästen.

Barnboksteamet är en bild ur en tidning.
Vi sitter på Dramatens trappa.

När vi tog den tjusiga bilden då jag har peruk (till Sant och sagolikt om sång) fick jag ha på mig en förskräckligt tajt klänning som jag inte kunde få igen baktill och som gjorde min byst till pannkaka i fjorton dagar.

Spritflaskorna och tablettasken gjorde jag till Grethe när hon fyllde år en gång. Alkohol kan hjälpa till när man ska sjunga och vi hade ju gjort boken Sant och sagolikt om sång. Alkohol kan även hjälpa till för att man ska våga prata och vi hade gjort boken Hallå! Tala berätta rappa. Även halstabletter kan hjälpa till när man ska prata.
(Dock är det inget vi rekommenderar varken för sång eller tal. Man kan tappa både rytmen och minnet!)

Dockan ’’Gudrun’’ sydde jag till min slututställning på RMI Berghs då jag gjort en bok som hette Gudrun på uppdrag av Herren. Gudrun bor numera hemma hos Grethe. Förklaringen till det finner du under  KURIOSA, Berghs school of communication.





































Den svartvita teckningen gjorde jag till Grethe när jag lite försynt skulle förklara det här med blommor och bin.Det var en lektion hon missat i skolan. Dr Milde får faktiskt rycka in lite då och då. Men sedan Ole kom, Grethes son, har jag inte behövt förklara det där med blommor och bin igen.








Något som Grethe och jag kommit på är att det



bästa man kan göra är att ’’förfira’’ innan man ens lämnat in en bok.
Då har man inte hunnit bli besviken utan tror ännu att man är ett gení.
Bilderna när vi skålar på terassen är tagna just en sådan genídag.
Vi kände doften av pengar och succé. Hade inte nog med superlativ för varandra.
Jag kanske borde sluta historien där.



Men, vi lämnade in boken – och ingen ville ha den.

Tur att vi ’’förfirade’’

Det händer ibland när Grethe och jag arbetar att fokus glider åt sidan. Alltså vi har fortfarande fokus och full koncentration, men på något annat. Kanske en sko eller en klänning eller så. Men dessa fenomen sker så sällan att historiskt sett är de inget att bry sig om. Mer än för Sveriges BNP.






Och absolut inget för våra män att veta om.



TILLBAKA till MILDES VIND på HEMSIDAN.