Linda Skugge – min äventyrare!

Jag fick en inbjudan på mejlet från avsändare Skugge & Co. Alltså Linda Skugge. Så här lydde brevet (mina tankar i parentes):

VÄLKOMMEN HEM TILL MIG PÅ LUNCH!
(Va! Jag bjuden hem till Linda! Kul!)

Den 30:e mars sticker jag iväg på mitt livs största äventyr – Pole2Pole, en klimatneutral expedition från Nordpolen till Sydpolen – för egen maskin och med hjälp av naturens krafter.
(Otroligt! Att jag inget hört om detta! Vilken grej! Vilken tjej!) Eftersom jag kommer vara borta ett helt år (Men hon har ju tre barn! Hur ska hon göra med dem? Ska hon inte träffa dem på ett helt år? Nej, det klarar man ju inte som mamma. De måste mötas upp ibland. Ska barnen flygas till Nordpolen? Jösses, vilket projekt!) så vill jag träffa er alla för att njuta av en tallrik från Pontus. Årets kock 2009 Andreas Edlund står för maten. (Mmmmmm, trevligt!)

Genom åren så har jag samlat på mig ett gäng fantastiska souvenirer från alla äventyr som jag gjort. (Alla! Hade precis ingen aning om den här sidan av Linda!) Bland annat giftpilar från Amazonas, penisfodral (Oj!) från mina kannibalkompisar (Oj!) från Papua Nya Guinea och stenar från toppen av Mount Everest (oj!). Dessa saker betyder otroligt mycket för mig och jag kommer att berätta historierna bakom dem. (Det här är hur spännande som helst! Det här måste jag gå på.) Du kommer också att få se vad man packar inför en expedition av denna kaliber. Jag räknar med ett upplevelserikt år med många spännande möten med innuiter, hillbillies, polarforskare och många fler. (Vilket mod! Hur har hon fått drivkraft till allt det här? Vilket projekt!)

Det vore en ära att få bjuda hem dig på lunch. (Man tackar!) Jag har mycket jag vill berätta innan jag drar. (Tror jag det!) Vi ses på måndag! (Verkligen!)

Min resrutt:

– Nordpolen till nordligaste punkten på Grönland på skidor
– 1 000 km med hundsläde över Grönland
– Med segelbåt från Grönland till Kanada
– Genom Nord- och Sydamerika på cykel
– 2 200 km över Antarktis med kite

(När jag läst hit är jag så imponerad att jag spricker! Jag springer dit! tänker jag. Vilken förebild! Vilken inspiration! Jag vibrerar!)

Jaha, mer än så behövde jag inte läsa av brevet förrän jag svarade:

Men vad kul!
Men åh så tråkigt, min glamourdrottning far iväg.
Vad ska hända med flärden i mitt liv? :-)
Klart jag vill komma.
Jag kliver in som den heta bloggerskan från The world famous blog – Jeanette Milde.
Smattrar igång kameran. Förevigar penisfodralen. Antecknar med blödande penna.
Jag kommer att vara livrädd. Men det låtsas vi inte om.
Vilken spännande resrutt. Då undrar man som blödig moder: När ska du träffa barnen? Eller ska du inte få se dem på ett år?
Hur kom du på det här? Och hur har du förberett dig? Och vad packa man? Har du nya yllesockor?
Så inspirerande!
Vi ses!

Bästa hej!

Jeanette

Jag blev helt i gasen av detta och berättade om Lindas äventyr för kleti å pleti å andra som ville höra på.
I lördags var det en artikel i SvD med Linda. Jag förstod att den skulle handla om hennes äventyrsresa. Men icke! Jag synade ord för ord. Inget om nordpolen. Inget om skidandet å hundsläde å seglandet å Antarktis … Nej, hon berättar om Sollentuna och om att hon storhandlar på Willys.
Är resan en hemlighet som släpps på måndag? Och jag får vara med och sprida detta.

Nåväl, bäst att kolla upp adressen så jag vet vart jag ska för hon bor ju i Sollentuna.
Jag kom så att läsa mejlet en gång till. Det var sig ganska likt. Men jag upptäckte att det var något längre denna gång. Och plötsligt ser jag något som ger brevet en helt annan innebörd: Det står ett speciellt namn som nämns flera gånger där på slutet: Johan Ernst Nilson! Ska han med?
Då läser jag mejlets rubrik/ämne: Välkommen hem till världens främste upptäcktsresande Johan Ernst Nilson på lunch på måndag 28/3.

Då läste jag mejlet återigen. Och jag lovar, jag skrattar fortfarande!

(Idag har jag varit hemma hos den otroligt spännande Johan Ernst Nilson och jag ska förstås blogga om det också och visa bilder från hans hem, souvenirer och från lunchen. Vilken man!
Men jag kan inte låta bli att tänka hur häftigt det varit om det varit Linda. :-D)

Johan Ernst Nilson – miljöäventyraren!

Här innanför bor en speciell man. En äventyrare! En sådan människa som antagligen har något fel på hjärnan eller tappat den delen där normalt rädslan skulle sitta. Jag är lite rädd bara av att gå hit trots att jag är en vuxen person som till och med är äldre och därför mognare än den här mannen. Han heter Johan Ernst Nilson.

Här är han. Vid en första anblick ser han helt normal ut. Men kanske anar personalen från restaurang Pontus, på bilden nedan, att så inte är fallet.

Maten är från Pontus. Årets kock 2009 Andreas Edlund står för den.

Den 30:e mars sticker Johan iväg på sitt livs största äventyr – Pole2Pole, klimatneutral expedition från Nordpolen till Sydpolen – för egen maskin och med hjälp av naturens krafter. Han kallar resan för ’’The last great adventure.’’ Johan tror att det här blir den längsta och även den sista långe expeditionen han ger sig ut på. Efter 1500 nätter i tält inser han att om han ska ha en familj så bör han vara mer närvarande än så. Ett helt år ska han vara borta.

’’Det är en investering av tid för lugn för all min framtid.’’

Resrutten:

– Nordpolen till nordligaste punkten på Grönland på skidor
– 1 000 km med hundsläde över Grönland
– Med segelbåt från Grönland till Kanada
– Genom Nord- och Sydamerika på cykel
– 2 200 km över Antarktis med kite

Han har ätit upp sig 12 kg för att inte försvinna under trippen som kommer avlägsna 20 kg från hans kropp. Han har förberett sig minutiöst under närmare fyra år. Många kunskaper behövs som kännedom om avancerad teknologi, entreprenörskap, juridik, psykologi, fysik (han har bland annat dragit däck i skogen) och kunskap om media och foto. Det viktigaste på resan är: ALLT! Inget får gå fel.

Idag är han känd efter de över 28 expeditionerna han gjort i över hundra länder. Andra kända personer finns runt honom. Men det började med en vadslagning år 1994. Johan var pianist och alls inte någon äventyrskille. Hans betyg i gympa var 1:a. Men han sa till en kompis att den som bara bestämde sig kunde minsann cykla från Stockholm till Sahara. Johan spydde redan i Södertälje, men envisheten tog honom hela vägen till Sahara.

Här står han i sin Nordpolsutstyrsel. Där är det just nu - 50 grader C. Andra kläder behövs på Grönland, när han seglar är det segelkläder och cykelkläder behövs till cyklingsperioden.

För Johan är resan ett sätt att förena sig i historien med de tidigare expeditionsmännen Robert Peary, som nådde Nordpolen år 1909, och Amundsen som var den första på Sydpolen år 1911. Nu 100 år senare kommer Johan och får gå i deras spår och se vad de såg.

Fotografen gjorde sitt yttersta för att få en close-up på the very famous Jeanette Milde, men en Nathalie Schuterman stod envist i vägen. Likt Hacke Hackspett på julafton.

Johans drivkraft är nyfikenhet. I det här projektet är drivkraften också filmen och boken som ska göras, historien kring den: Att få vara en del av Pearys och Amundsens historia.

Det här är Elin. Hon bor i sovrummet.

– Morr! sa Elin.
Helt normalt när konkurrerande kattdjur kommer in i rummet.

Linda Skugge har jag gjort ett separat inlägg om. :-)

Nu väntar mycket torrfoder i ett helt år. Men Johan kan sina tricks för att hålla sig vid gott humör. Han pratar med sig själv. Han till och med berättar roliga historier för sig själv och skrattar gott åt de oväntade poängen.

Han kan konsten att tänka annorlunda. Till exempel när han var ute och paddlade och kom till en stad och frågade hur han kunde paddla genom staden, svarade alla: det går inte!
Det var en puckofråga enligt dem för det gick inte att paddla genom staden av den enkla anledningen att inget vatten fanns att paddla i. Men Johan gav sig inte. Till slut sa en att om du ska paddla genom staden då får du paddla genom kloaksystemet. Vilket Johan gjorde.
’’Om man tänker annorlunda når du inte bara annorlunda platser utan du når annorlunda delar av dig själv.’’ Sagt av en man vars första rubrik i tidningen var: Johan Ernst Nilson – en dåre!

Min ovana trogen smyger jag runt. Kollar in grejer Johan samlat på sig under resor. Här en sten från Mount Everest topp.












Johan är ambassadör för IUCN (the international Union for Conservation of Nature). Jag, som nybliven styrelseledamot i Nackas Naturskyddsföreningen frågade honom vad han tyckte att var och en ska tänka på. Han svarade: Ingen kan göra allt! Men alla kan göra något. Johan berättade en historia om en man som slängde i Sjöstjärnor i vattnet som kommit upp på land. De fanns i sådana mängder att det syntes löjligt av honom att kasta i dem vilket folk sa till honom också. ’’Det gör ingen skillnad.’’ sa de.
Mannen kastade i en sjöstjärna till och svarade: För den gjorde det skillnad.

Trots all miljöförstöring han sett, till och med efter expeditioner uppe i bergen, så säger han: Det finns HOPP!

Johan är också ambassadör för stiftelsen ’’Min stora dag’’ som hjälper svårt sjuka barna att förverkliga drömmar. Johan har varit med på en expedition till Kebnekaises topp då 15 barn som haft cancer fick följa med. Efter expeditionen frågade Johan dem vad de mindes mest av expeditionen. De hade nästan alla svarat: gemenskapen.

Jag frågade Johan om något han skulle vilja säga till alla barn.
Han svarade: Be dem rädda det vi förstört!


Presenter att ta med hem. I boken står mer om Johans miljöarbete. Det ska jag läsa en annan dag. Och för en stund sedan förstod jag att det finns bilder på USB-minnena vi fick. Men det får jag ta mig an senare. Nu kanske jag ska ta mig an mina hälar?


Jag slutar med hur Johan börjar sin planering vilket är baklänges. Först ser han toppen och sedan spolar han sig tillbaka steg för steg för att komma underfund med hur han ska lyckas. Han är van att sätta stora mål och hur tufft det än varit så har det alltid varit värt det. För att ta sig hela vägen fram gäller det att hela tiden ha små delmål.

Den här expeditionen är hans största utmaning. Kanske kommer det inte gå helt vägen. Han har tidigare vänt på berg när riskerna varit för dumdristiga. Då har media mött med ord om misslyckande. Men Johan säger att så länge han försöker har han inte misslyckats. Jag önskar jag kunde knapra i mig en dos av hans mod och jag ska hålla koll på nätet hur han tar sig fram. Steg för steg. Insupa det och sätta upp mina egna mål och göra likadant – steg för steg.
Jag citerar Johan (kanske citerar han någon annan?): ’’Everything is impossible. The impossible just takes more time.’’

Må de goda krafterna vara med dig!

Jag och Naturskyddsföreningen

Jag och Alex Schulman

Fotoutställning på Konst och folk: Johan Rheborg

Idag, på årets första vårdag med strålande sol, hade Johan Rheborg vernissage på sin fotoutställning med bilder från Barcelona. Plats: Konst och folk, Hornsgatan 34, Stockholm.

Johan fick sin första kamera i 12-års åldern. Någon instamatic variant. (Kanske likadan som min första, en Kodak instamatic? Jag har kvar den.) Men det var när han åkte till Barcelona för att koncentrera sig på att skriva som han började flanera med kameran. Han köpte sig en bra kamera och passionen var satt i brand.

I Barcelona är det lättare för honom att som okänd spankulera omkring, men han har plåtat mycket i Stockholm också som blir en senare utställning liksom bilder han tagit i arbetet.

Ofta blir människor irriterade på honom när han fotar, men då traskar han bara snabbt vidare.

När han är ute på sina fotopromenader går han själv och är i sin egen värld med full koncentration på livet genom linsen.

Jag blir avundsjuk. Avundsjuk på att han ger sig så mycket tid till fotograferandet och tar det ända fram till en utställning. Jag älskar också att fota. Jag vill också utveckla det och lära mig ordentligt. Ha en utställning. Varför gör jag inte det? Det är det som är den stora skillnaden mellan att vilja och att göra. (Förutom att han är lite känd också som förstås påverkar publikdraget och alla röda prickar.)

När jag gick på RMI-Berghs gick även Johan där. Han gick scriptwriting. Vi gjorde ett projekt ihop. En skiss på en reklamfilm för SL. Vi hade gjort en både rolig och briljant idé. Det tyckte inte läraren. Den var tydligen könsdiskriminerande också om jag minns rätt. (Ärligt talat, idén var så pinsamt dålig att jag aldrig skulle vilja återberätta den.) Jag känner på mig att det var den fadäsen som sedan gjorde Johan till den han är idag. Han fick revanschlust och drivkraft. Och det är tack vare mig. Den där revanschlusten tar aldrig slut så han gör bara det ena efter det andra och allt verkar bli bra. Kunde han då inte fotografera lite dåligt? Ha en liten pinsam utställning? Nej! Han är ju så imponerande bra! Bra bilder. Bra formkänsla. Bilder med en historia. Fasen vad livet är orättvist.

Jag var inte den enda som beslutat mig för att se bilderna ’’live.’’ (Jag har följt hans fotande på facebook.) Det var folk till och med på gatan. Syret var nästan slut därinne.

De här tjejerna var säkert bara vanliga fans som fotade till skillnad mot mig som kom från The world famous blog – Jeanette Milde. Alltså, det är lysande att vara ’’bloggerska’’. Man träder in i salen som om man kom från New York Times och smattrar igång med kameran. Medan man fotar förstår man att alla runt omkring just tror det och säkert gärna vill komma med på ett litet hörn. Det är lysande att för en stund leka någon annan. (Tänk om tjejerna var från New York Times och jag kanske kom med på ett hörn.)

Klasskamrater från Scriptwriting på RMI-Berghs. Jag vet så väl vad han till höger heter. Men det kommer inte ut ur hjärnan. Jodå, han heter Henrik Lagercrantz. Jag kom på det alldeles själv!

Den här bilden gillar jag skarpt. Först ser man gubbarna och funderar över om de har lunchrast, om det är deras hemliga klubb eller om de bara sitter och löser världsproblemen?Sedan ser man att i bakgrunden sitter deras fruar? och har en egen hemlig klubb? De har förstås haft en diskussion allihop med delade meningar. Därav bildades två läger. Hur länge varade kriget?

Efter att ha stirrat på prissumman 38000:- så tedde sig det ynka priset 5400:- som en fjärt i rymden. Och jag var upprymd. Kände att jag ville köpa. Skulle köpa. Och vad är väl 5400:- jämfört med 38000:-? Jag gick runt som en shoppare. Behövde bara ta beslutet: Skulle det bli gubbgänget eller kanske paret på bänken eller …?

Som tur var kände jag igen den där rymdkänslan jag drabbas av ibland. Fick andas in några djupa andetag som tyngde ner mig på jorden igen. En ostadig landning, men jag hann i alla fall ut genom dörren – utan att ha shoppat.

Min son (5 år) sa när han såg Johan: Mamma, du sa att han var med i Solsidan. Men du sa aldrig att han levde på riktigt!

……………………………………………………………………………………………………………

Bilden ovan och de under är bilder jag tagit på skolresa i just Barcelona år 1989. Bilderna här är avfotade ur en bok som min klass gjorde. Boken heter Barcelona.

Provtryck hos Alfabeta

I dag har jag varit och tittat på provtryck hos bokförlaget Alfabeta, av min bok ’’NOAH och tågmössan’’. Det är den tredje boken om Noah. Den första heter ’’Noah och nästjuven’’ och den andra ’’Noah och bästa grejen’’. Idag ligger Alfabeta på Bondegatan 21 på södermalm i Stockholm.

Jag gick rakt in till Nina Rydh Malmkvist som arbetar som faktor. Faktor är den som sköter produktionen av böcker. Den som tar hand om originalen och för dem vidare till repro och tryckeri. Det handlar om val av tryckeri, papperskvalitét och kontroll av färger med mera.

Här ser du Nina vid bänken där man kollar provtrycket under lampan som ska ge ett naturligt ljus.

Noah och tågmössan har kommit till av att min pappa jobbade som tågkonduktör och min son Noah har fått hans gamla tågmössa.

Pappa Rune Milde. Som liten ville han antingen jobba i järnaffär eller bli järnvägare. Han har arbetat med både den ena och sen det andra. Min mor, som aldrig säger fula ord och sällan blir arg, kan säga när det bär henne riktigt emot: Järnvägar! eller Järnspikars!

När jag ändå var på förlaget passade jag på att smyga omkring och dokumentera lite.

Här är Jacob Swedberg som är redaktör för skönlitteratur och ungdomsböcker.

Anna Bogaeus är redaktör för barnböcker. Jag undrar just om bilden nedan också är Anna fast när hon är arg?

Jag har aldrig sett henne arg så det är inte lätt att veta. Hon blev inte ens arg när jag tog dessa bilder. Anna var redaktör på bland annat boken ’’Det bor en tiger i mina händer’’ som jag gjorde i ett samarbete med diplomerade massageterapeuten Sabine Rosén. Det är en bok som både är saga och massagesaga. Det finns massagerörelser till varje uppslag som passar till historien.

Här har det varit många kalas då varje millimeter varit fyllt av upphovmän.

Här inne sitter Lotta Lyssarides som är min förläggare på Noahböckerna. Nu var hon inte på sitt rum och jag kan ju inte smyga in överallt och leta.

Här var hon inte i alla fall.

Men här sitter Sofia Ehleskog som har hand om utländska rättigheter.

På väggen har hon minsann tre bilder jag gjort till boken ’’Flirtboken’’.

På den här väggen, i en korridor, sitter bilder av flera upphovsmän. Längst ned till höger är en bild från min första bok ’’Emelies kofamilj’’ som kom ut 1996.

Inom kort flyttar Alfabeta till nya, fräscha lokaler. Även de på södermalm.