2010/08/07

Bröllopstal till Malin & Krister

(Den fega varianten! Blir nervös redan innan jag börjat skriva. :-))

Egentligen var det idag den 7 aug som ni skulle ha gift er. Idag strilar regnet ner. Ni fick en sol som sken på er.
Och på oss.

Bild: turturduvor
Jag beklagar att jag inte får bild att ligga bredvid den text jag tänkt.



Illustratör Malin Turinna Lindgren har äktat illustratör Krister Flodin.

Kära brudpar,
Malin och Krister,
ja Krister, jag hoppas att du blir mig kär även om jag inte lärde känna dig före bröllopet och således inte kunde godkänna dig innan det var dags. Och jag hade inte mage till att mitt under akten harkla mig och säga:
Ursäkta! Jag har några testfrågor jag skulle vilja ställa brudgummen innan ni fortsätter.
Jag litar på att Malin vet nu. Och du har ju vetat länge.

Egentligen har jag haft enormt god tid på mig att skriva det här talet. Hela 16 år.
Malin och jag började dela ateljé redan 1994 och gjorde det sedan i sex år.
(Se: Kuriosa, Lokal Kammakargatan 27, 62 samt Hornsgatan)
Trots det kommer talet EFTER bröllopet. Något är fel med synkroniseringen. Måste vara något hormoniellt.

Att du var galen Malin förstod jag ganska snabbt.
Du for iväg på din moped till en kolonilott som du vårdade med varsam hand.
För mig, som var uppvuxen med att få rensa ogräs på sommarstället helt ofrivilligt, var det här med kolonilotten ett tydligt tecken på galenskap.
(Det här var flera år före mitt eget gröna intresse kom)
Men dit åkte du likt tjuren Ferdinand och satt där och luktade på din mangold.
Säkert sjöng du någon sommarvisa så som du älskar. ’’Du lindar av olvon en midsommarkrans …’’
– Vill du ha lite mangold? frågade du.
– Mangold? sa jag.
– Ja, det är jättegott och du kan göra allt möjligt med det. Ta här och frys in, sa du och i nästa stund hivade du över ett lastbilslass som räckte till hela grannskapet.

En dag frågade du om jag ville dela din kolonilott.
’’Galen, galen!’’ tänkte jag. Vilket straff att ha en kolonilott som man ska cykla till och rensa ogräs.
– Tack, men nej tack, sa jag.

Jag gissar att det var din morfar som ledde dig in i den gröna världen.
Du älskade att vara med honom när du var liten och han lärde dig mycket om både växter, svamp, fiske, skalbaggar, fjärilar, daggmaskar och grodor.
Ni dissikerade djuren tillsammans för att förstå hur de såg ut inuti och hur de satt ihop.
Det är skönt att veta att du hade din morfar.
Han verkar ha varit en skön trygg typ att hålla i handen.
Hemma i din sparsmakade vita värld har du, i alla fall före Kristers tid, en prydnadssak. En pipa.
Pipan tillhörde en gång i tiden - din morfar.
Nu är det Krister som står för piprökandet.













Du har så dåligt minne Malin.
Jag skulle kunna hitta på vad som helst här och du skulle säga:
Jaha, var det så! Det kommer jag inte ihåg.
Att inte minnas kan också vara en hjälp ibland.
Du säger att jag är ditt minne. Men jag vill inte minnas allt jag minns.
Men något du minns, och som du ofta sa, var något din morfar brukade säga:
Livet är en strid, sa moster Lotten.

Livet är en strid!
Ja, det kan både du och jag skriva under på.
Våra år tillsammans var inte de lättaste varken för mig eller dig.
Alltså inte våra liv tillsammans utan våra liv utanför ateljén.

Suckarnas bro! brukade vi säga.
Och suckade. Drömde om en bal på slottet. En himmel runt hörnet.
När jag sedan för första gången
verkligen stod på Suckarnas bro i Venedig.
sände jag dig ett SMS:
Nu står jag på Suckarnas bro! skrev jag.
Du, som inte kom ihåg att jag var i Italien, ringde genast och sa:
Vad har hänt? Vad står på?
Nästa gång, något år senare, befann jag mig i Venedig igen och gick åter till Suckarnas bro
och sände dig ett SMS:
Nu står jag åter på Suckarnas bro! skrev jag.
Du som förstås glömt att jag någonsin stått på Suckarnas bro svarade genast:
Vad har hänt? Är det slut?

Medan jag satt och ritade glada gubbar, som gjorde tummen upp framför en dator, satt du och målade hud och siden i veckor med samma komplicerade bild.
Till flera av dessa underbara bilder finns det faktiskt en modell som borde bli uppmärksammad för detta. I tisdags hittade jag nämligen bevisfoton.
Modellen är förstås jag!

Du hade gått konstskola i England och även om inte det var en helt rolig tid, pga prestationsångest, så har den präglat dig.
I ateljén målade du engelskt grönt bakom din plats. Och på det ett mönster av liljor i guld.
Någon annan hade förstås köpt en tapet. Men inte du!

Du vet hur du vill ha det och inte är det på det enklaste viset.
Om du ska ha en blandare till köket så duger förstås inte någon från en butik i Stockholm.
Nej, du åker till England och köper din blandare.
Den kanske inte fungerar såsom man skulle önska.
Men den ser ut såsom du önskar.

Och om din son vill ha ett husdjur, inte får han en hamster då.
Och ingen guldfisk.
Nej, då vadar du ut i våtmarkerna och plockar ihop ett gäng grodyngel som du sedan föder upp och fostrar till civiliserade varelser.

Den här listan kan jag göra hur lång som helst.
Inte tegel på taket. Nej, sedum.
Inte… utan…
Ju mer komplicerat desto bättre.
Om du ska renovera lägenheten så tillverkar du helst verktygen först själv, odlar trädet som ska bli köksbänk och filar sedan ner det till passande storlek med nagelfil.
Du micklar och macklar och får ihop det.

När pengarna är slut kokar du kola och säljer på julmarknad.
Och får ihop det.
Om du vill ha sommarpicknick på din födelsedag så har du det.
Fastän du, som varje år, fyller år i februari.

En tid var poäng viktigt för dig.
Inte svenska poäng utan points.
Det var viktväktarnas tid och du var hundraprocentig. Förstås.
Kaffet blandades med vatten liksom vinet. Om det ens förekom.
Annars var det broccoli, mangold och gurka som gav bra points.
Jag började också äta broccoli mest varje dag.
Broccoli, pasta och tonfisk – det var det vi åt.
Och vi satt i fönstret (som de där i Holland men med kläderna på!) på Hornsgatan och åt för där hade vi varsin sittpuff och varsitt litet bord. Till folks nöje på gatan.
Och som du promenerade!
Du gick och gick och gick och gick.
Och du försvann mer och mer för var dag.
– Ho Ho! Var är Malin?

En gång sa du mig att du aldrig känt dig vacker
och att du skulle vilja vakna på morgonen och känna dig det.
Det där var åter ett tydligt tecken på att du var galen
för var och en som sett bilder på dig genom tiderna har inte
sett något annat än just det. Att du är vacker!

På ett sätt hände det en hel del under de här åren,
men vi tyckte att det var otroligt händelselöst.
Så till den grad att när vi skulle komma på skvaller att säga
så fick vi ta till något som hänt på 70-talet eller
något som hänt någon som kände till någon som vi kände lite grann.
Jag kände mig så fattig på historier.
Du frågade: Har du inget härligt skvaller?
Jag kom på det geniala hjälpmedlet mot denna händelsefattigdom.
Jag satte mig sonika och hittade på ett gäng härliga skvaller som jag skrev
på lappar och fyllde en hel burk med.
Sen fick du dra ett skvaller var dag.
’’Vet du, hon som hade varit ihop med han med hunden som sen gjorde slut,
hon gick en matlagningskurs och nu är hon med barn.’’
Jag vet att du har kvar de här lapparna. De behövs nog inte nu, men någon
tråkig söndag kan du väl dra en.

Livet var en strid!
Jodå, men vi hade våra gyllene stunder och vi fick gå på en bal om än ute
i Skärgården och inte på slottet, men vi hade väldigt roligt!
Du hade min klänning. Som nu är din.
Och hur det än var med män så har både du och jag varsin son idag.
Lyckliga vi!
Nu har du dessutom fått tre bonusbarn.
Bingo!
Krister ist einen Kinderegg.
Det sin könsneutrala barndom till trots.
(Sista meningen har fakta ur Kristers fars tal)

Åren gick och till slut:
Himlen runt hörnet! En egen ängel i en säng.
som Lisa Nilsson sjungit för oss många, många, många gånger.
(En gång skrev Bengt Ohlsson i en krönika att ingen undrade vad
Lisa Nilsson gjort de åren det varit tyst kring henne. Då blev jag arg
och skrev till Bengt att det fanns visst folk som undrade. Två stycken
på Hornsgatan.)
Krister hade dykt upp i ditt liv!
Och äntligen hade pusselbitarna fallit på plats.

Nu är ni Herr och Fru
och jag är så glad för det.
På det mest fina sätt i sol på Utö fick ni varandra.
Det var en underbar tillställning för oss alla som fick vara med.
Allt var magiskt! Sången, bandet, talen, dansen…
En bal på slottet om någon.
Tack!
Och lycka till!

(Och när du glömmer Malin så är det bara att ringa mig.
Jag minns!)

* * * * *

Så många människor omkring mig
Utan varken mening eller mål
Alltid nån som blir över
Säg mig, varför blir det alltid så?

Nån däruppe måste ha sett mig
Och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur
Min tur att träffa nån, som vet vad jag behöver
Det verkar som mina ensamma dar, för alltid är över

Jag har himlen runt hörnet
En egen ängel i en säng
Som om, himlens alla små stjärnor
Sjöng för mig, å dom sjöng för dig
I en underbar refräng
Nu är himlen runt hörnet för mig

Å jag reste runt jorden
Men du fanns, här mitt framför mig…

Mauro Scocco




Man kan få för sig samma dag som man ska på bröllop, att man kanske ska ha hårrullar. Fastän man inte haft det på 13 år. (Ingen bra idé! Jag vet många andra saker man borde ha på en checklista inför att gå på ett bröllop. Och jag skulle aldrig klara av att gifta mig själv.)















Bordsplacering handtextad av Krister.
(Han har ju en kalligraf i släkten så det ligger i blodet)











































Här befann sig brudparet före vigseln.
Och sov sött där på natten.










Här dividerar Eva S med Eva S om vem som egentligen är just denna Eva S och sålunda få sitta på denna platsen.

















Här bodde vi.
På Bilden:
Ninni Oljemark (illustratör), Helena Willis (illustratör) Gunnar, Mikael och Paolo.






Gissa vilken av oss som gjort den fina
illustrationen som det står Ring Ninni i pratbubblan.

Eva-Marie Wadman (illustratör som gjort de gröna besticken), Helena Willis och Johan Nilsson, skribent. (Johan var den enda som inte njöt av solen. Solallergisk!)

Eva Strindlund i rödprickig klänning (grafisk formgivare men även smyckesdesigner och ett av hennes verk syns längre ner, ett armband med hund å hundkoja) med pojkvän.

Jag får ingen ordning på text och bild som jag vill tyvärr.
Men längre ner syns illustratör Helena Halvarsson i svart hår och solglasögon ihop med Ninni som råkar peta lite vid munnen, och efter det en bild av Halvarsson.

Helena Willis har gjort bilden med paret framför tv:n.

Lars Rehnberg, som står bredvid sin gravida flickvän/fru? har gjort bilden som det står baby på.

Bo Lundberg, som syns i bestämda poser lite här och var, har gjort bilden med den posande modellen.

Illustrationerna är inte de bästa eller mest nygjorda av illustratörerna utan det råkade bli just dessa bilder.

Den vackra fotografen i röda skor är Lena Sundström som skrivit den Augustnominerade boken ’’Världens lyckligaste folk’’ som Malin gjort omslaget till.

Filmtjejen är dokumentärfilmproffset: Jeanette Nettan Qvennerstedt

Spelade gjorde: Bo Sundström,
Tomas Lindfors,
Per ’’Blomman’’ Blomkvist (från Raymond och Maria, som var min bordsherre)
och på saxofon Henrik W (fyll i namn)
(kräver lång vänskap för att få sånt här fint bröllopsband)

Rysk mäktig sång av Jelena Jangfeldt.

Bröllopsvalsen dansades till:
Man ska leva för varandra å ta vara på den tid man har…

Det var meningen att jag skulle avsluta med videon där Malin sjunger: Underbart är kort, men uppladdningen har ej lyckats.

Det är jag som har rosenklänning.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar