Snart skulle hon få det.
Förväntan i luften.
I år skulle en extra speciell kvinna få det. En som tidigt gav mig läsupplevelser utöver det vanliga. Jag kan minnas känslan när jag läste ’’Jättehemligt-serien’’. Ord som träffade mig rakt i magen. Som om vi hade en hemlighet tillsammans Barbro och jag. Som om hon visste vem jag var och skrev till just mig.
Och som jag älskade Lilla Sparvel. Det var Barbro och jag helt enkelt. Och så borde det bli igen.
Nu skulle Barbro få pris. I motiveringen stod ingenting om hur hon träffat just mig i magen.
Juryns motivering lyder:
Vickan: Lika stort diplom i år! Ni har inte tänkt på att gör dem lite mindre?!
Vickan: Ååå, tungt...
Vickan: Nu får du ta emot diplomet för jag kan inte hålla det.
Barbro: Men vad har de skrivit här! De har ju skrivit Barbro Lindkvist.
Vickan: Är det sant?
Barbro: Vi säger inget till någon.
Barbro: Men heeej, vad tungt! Det här går inte.
Bäst vi håller tillsammans. Vi som har en jättehemlis ihop. En världshemlis!
Eva Eriksson har illustrerat diplomet. Hon är Barbros parhäst till många böcker och många underbara världar.
Barbros underbara tacktal:
Sen var det dags för oss alla att skåla med Barbro.
Och för mig att lägga in min stöt.
Barbro, jag har med mig något till dig!
Det hade jag faktiskt.
För första gången hade jag en slags plan för hur min stöt skulle gå till.
När Barbro var liten så cyklade hon till Drottningholm för att lämna över en dikt till Gustav V när han fyllde 92 år. Nu hade jag med mig ett brev i ett guldkuvert som låg i påsen. Ett brev från min granne Kerstin till Barbro. För Kerstins mamma Margit och Barbro var nära vänner i många år. Och nu skulle jag ge brevet till Barbro och samtidigt utöva lite magi.
Gjort! Nu skulle det ju bara vara lite hokus pokus.
Tack! sa Barbro och jag tror hon blev uppriktigt glad.
Men i nästa sekund var det någon som ville skåla igen.
Men vänta nu, jag skulle ju utföra lite magi!
Skål! sa Barbro igen, och det rimmar på ål och svål
och mormors gamla tvål.
Oj! Jag kände att min magi liksom försvann.
Och Barbro bara skålade.
Men Barbro, försökte jag, jag har något mer i påsen. Något jätteroligt!
Vem är den där människan? undrade Barbro.
Hon verkar hjärtligt onödig här.
Ja, jag vet verkligen inte! HerreGud, har hon inga gränser?
Snälla Barbro, titta bara lite! bad jag balanserat och kände att nu eller aldrig.
Kära nån, sa Barbro, vad kan jag hjälpa dig med?
Nu gällde det att tänka till. Nu kunde chansen vara min!
Samtidigt hade jag fått andra problem som kunde stjälpa allting.
Vad? undrar du oroligt.
Mina tidigare fynd hade börjat väsnas i väskan.
– Shaun Tan och Isol, skärpning, SCH!!!
Annars får ni inte den där underbara kompisen som jag har lovat er.
Då, som i ett trollslag!
Jag förstod inte själv hur det hade gått till.
Skål på er! Nu blir det väl lite lugn och ro får jag hoppas.
Nu tänker du att det blev ett sorgligt slut för Barbro.
Men Barbro lurades bara.
När jag tittade bort flög hon iväg från väskan.
Och så vitt jag vet, är hon på väg hem igen och sitter kanske redan nu
och luktar på sina ölandsblommor.
Jag får hålla till godo med mina underbara böcker av Barbro.
Nedan en mycket speciell bild. Det är en bild på när Charlotte inte tar en bild på mig. Tro det eller ej. ;-) Illustrationerna kommer från Sparvelböckerna.
Dramat på ALMA-prisutdelningen 2012 (2011 var det visst.)
Bilden ovan är från när jag rekade inför Almaprisutdelningen. Barbro var på Kulturhuset och pratade veckan före. Jag uppskattade Barbros storlek och hur mycket magi som skulle behövas för att få ned henne i väskan. Tur det var en mycket givande kväll eftersom jag inte lyckades med min magi ändå. Måste ha kalkylerat fel. Men Barbro räddade min kväll med hennes egen magi. I väskan kom hon. Om än blott för en sekund. Tack Barbro Lindgren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar