Käraste syster

Jag har många käraste systrar. Agneta, Kristina och Bim.

Ovan håller min äldsta käraste syster, Agneta, mig.

Hon som jag hotade kompisar med 

att om de var dumma skulle hon slå dem.

Jag hade lika gärna kunnat hota med en bomullstuss.

Mor var orolig för att Agneta aldrig blev arg.

Visst blev hon det, men inom sig. 

Även den gången jag skvallrade om…

Det var mycket hon fick ta som äldsta syster.

Det är mycket hon fått ta genom hela livet.

Och kanske är det sånt som satt sina spår i hennes kropp.

Här är jag omringad av mina käraste systrar.

 

Agneta var den som ritade finast!

Hon kunde göra blommor hon.

Ovan syns en vägg hon målade i Lillebo, Malmköping.

 Hon lärde mig att rita troll.

Agneta ville bli kläddesigner. 

Någonstans ska jag ha en modebild hon gjort.

Hon ritade tjejer i ’’fräna’’ kläder.

Kanske ordet fräna inte var det rätta här,

men jag kände att det var ett ord som ville ut och luftas idag.

Det är jag som sitter i mors knä.

 

Agneta var så smart i skolan att när vi flyttade

fick hon ibland låtsas, inför de nya klasskamraterna, att hon inte kunde.

En plugghäst är aldrig populär.

 

Hon blev inte kläddesigner. Jag tror att föräldrarna lade sig i där.

Hon blev lärare och skribent, men lyckades kombinera det så att 

det blev hennes egen väg.

 Målandet och kreativiteten har alltid följt med.
Inga material är främmande. Flera utställningar har hon haft.
Jag önskar förstås att jag plåtat sånt som nu är sålt.

 Här följer bilder som jag tog när jag smög omkring hemma hos henne.

 Mycket av det hon gör är så kallad Vedic Art.
(’’Den målande processen är helt kravlös och fokuserar
inte på resultatet utan på processen i sig, att skapa ett flöde i kreativitet,
med livsglädje och insikter om alltings samband som möjligt resultat.
Vedic art är fri från religiös inriktning.’’) 

 

 

Mor och far brukar säga till Agneta

– Ska du inte måla blommor, du som målade så fina.

 Men liksom tjuren Ferdinand inte ville göra såsom

alla de andra tjurarna, så vill Agneta vara sann mot sig.

Ibland blir det ändå en blomma. 

Men för att hon vill det.

Kanske för Ferdinands skull.

 Agneta skriver professionellt. 

Men också egna sångtexter. Tänkvärda texter. Roliga texter. 

Hon borde skriva mer tycker jag.

Extra bra blir det när hon skriver om sig själv.

Då är hon roligare än hon förstår. 

Hon är rolig. God. Kärleksfull. Och klok.

Hade hon levt förr i tiden hade hon varit

’’den kloka gumman’’.

Naiv är också ett passande ord. Det är bra att vara lite naiv.

För ungefär tio år sedan var Agneta med om en bilolycka.

Efter den utvecklade hennes kropp ledgångsreumatism.

Den var aggressiv och arbetade sig snabbt fram.

 Ganska snart kunde hon inte ens ta sig ur sängen eller klä sig själv.

Starka mediciner och sprutor håller henne igång.

Trots motgången med sjukdomen och samhället,
som ogärna hjälper den som inte klarar 40 timmars arbetsvecka
och som är för svag för att orka kämpa för sina rättigheter
(att leva med kronisk smärta är också att leva med kronisk trötthet),

så fortsätter färgerna att komma ur hennes händer.

Det är lätt att glömma bort hur hon mår där inne

för hon fortsätter alltid vägen framåt.

Dagar är olika. Ibland med mindre färg.

Men oftast med styrka, hopp och ljus.

 – Vad gör du där uppe? undrade Agneta.

– Eh, jag kollar lite! sa jag. Tar lite bilder.

Du kan väl vara med på en.

  – Vad heter det du pluggat till nu? frågade jag.
Och vad är det du kommer att bli?

– Hypnosyntesterapeut steg 1 är jag redan liksom regressionsterapeut.

Hypnosyntesterapeut när jag är klar. 

– Just ja, så var det.