Kopiöst trött hade jag varit länge. Men när jag blev yrslig i huvudet och fick märklig stickighet i benen tänkte jag att det här bör nog kollas. Tack och lov var det järnbrist och inte hjärnbrist även om det i praktiken är samma sak. Därtill B-vitaminbrist. Tänk vad det spelar roll vad man sätter i sin stackars kropp. Det blir ju konsekvenser på riktigt. Det är inte bara som det står på mjölkpaketen eller vad som sades i skolan.
Ibland tror jag, att jag tror, att jag är jag OCH min kropp. Inte att vi är samma. Jag tror att jag kan leva mitt liv och kroppen sitt. Men den gör ju inte det. Aldrig en endaste gång den har överraskat med att gå och träna utan mig. Och medan jag funderar kunde väl den passa på att gå och äta på något hälsosamt ställe, ta en promenad i skogen och varför inte ta massage. Nä, då vill jag nog vara med förresten.
Jag har blivit påmind om, igen, att mitt råmaterial, jag själv, behöver tas om hand. Det är från mig jag utgår. Allt bra jag gör mot mig är investeringar. Inte som lyx! Utan för att jag måste smörjas för att hålla. För utan mig kan jag inte uppfylla ett enda mål som jag hittar på.
Jag undrar hur länge jag haft järnbrist? När jag ser de här gamla teckningarna kan jag tro att jag haft det hela livet. ;-) De här bilderna gjorde jag en vecka när jag hade bestämt mig för att gå upp när klockan ringde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar