Passion för papper

Nedan följer ett textcollage jag skrivit om mitt samlande av papper. Citaten är påhittade, men skulle kunnat vara sanna. Dessvärre.

Det är svårt att säga exakt vad det är som gör papper så pirrigt härligt. Känslan i handen, strukturen, mönstren…? Jag vet inte heller när jag föll dit för första gången. Men ett svart och ett rosa hamnade på väggen i min första lägenhet, som konst.

’’Jeanettes kille bad om hjälp med att ta hem hennes prylar efter avslutad utbildning på reklamskolan. Jag hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på. Men det var helt sjukt. Hönsnät, installationer, men framförallt papper. Mängder av papper är ohanterligt att förflytta vet jag nu. Vi försökte att rulla ihop det, men hala ark och storleksskillnader ställde till problem. Och hon ville inte ha fula hörn eller veck på pappret. Jag orkar inte återge hela historien, men jag blev matt.’’

Kenneth, kompis till Jeanettes pojkvän.

’’När vi väl kom till butiken, efter att hon tjatat om den i en vecka, blev jag besviken. Det fanns bara papper. Men hon fick inte nog av dessa och skulle titta och känna på vart och ett. Jag satt ner och väntade. Och väntade. Till slut var jag tvungen att fråga: Vad ska du ha dem till? Hon hade ingen aning.’’

Maria, medresenär till N.Y, 1992

Kuvert skulle inhandlas. Promenaden gick till butiken Papper för konstnärer. Jag ville titta runt när jag ändå var där. Hylla efter hylla med papper i olika mönster och strukturer. Ett vitt, skirt som en brudslöja, ett med en färgkombination jag ville äta upp, ett…

Expediten kom till min hjälp.

– Jag ska göra en present, ett fotoalbum, sa min mun, vilket inte alls var sant. Jag skulle ju köpa kuvert.

Hon guidade mig genom sortimentet. Berättade om papperets ursprung, något om mönstret och bad mig känna. Jag spann. Med en tjock rulle under armen lämnade jag butiken. Inga kuvert, men kärlek genomsyrade hela mig.

– Jag kan göra dina bröllopsinbjudningar, erbjöd jag.

Det var i eufori jag inhandlade papper i flera olika kvalitéer, handgjorda, genomskinliga, äggskalsfärgade…, som jag skar till så de gick att köra genom kopieringsmaskinen. Många stannade dessvärre halvvägs för att indiern som tillverkat dem inte varit bevandrad med kopieringsproblematik.

Inbjudan fick formatet 12x9cm. Nätt och vackert. Jag skar 25 ark till varje inbjudan. Kopierade och skar. I fjorton dagar. Gjorde hål med syl i vart och en av sidorna. Präglade hjärtan på och bigade omslagen. Med sidenband knöt jag ihop dem till böcker. 90 stycken.

Sen var det många vänner som skulle gifta sig. Jag gjorde allt enklare idéer.

’’Det blev grupptryck när vi skulle beställa papper från England eller Japan. Vi gick alla igenom pappersproverna. Först var det tänkt som en titt på kul, men så var det någon som verkligen skulle beställa. Genast hängde vi andra på. Först ett papper, snart tre och sju. Värmen steg i lokalen. Jeanettes kinder blev rosiga. Det var något febersjukt med Jeanette och papper. Blicken blev besatt. Hon andades inte. Och många papper blev det. Du skulle sett bilen när hon lämnade Leksand. Och minen på hennes kille. De bodde på 25 kvadrat.’’

Roger, klasskamrat bokbinderilinjen, Leksand

– Vill du ha något från Japan? undrade min kollega före resan.

Minnen från när vi öppnat våra pappersbeställningar i Leksand väcktes till liv. Längtan. Prasslet. Dofterna. Suset genom salen: Åh!

Min kollega handlade papper för 600:-. De bor nu i min pappershurts.

’’Mamma och jag hade pysseldag. Jag skulle få välja mönster på pappret att klä burkarna med som pappa skulle få i present. Roligt. Hon har ju miljarders med papper. Men för varje ark jag drog i såg mamma besvärad ut.

– Nja, sa mamma, kanske inte just det där. Men titta här vilket fint!

– Det här då? undrade jag som ju skulle få välja själv.

Vi drog och kivades. Jag trodde nästan att hon inte ville ge mig något papper. Men till slut så…’’

Noah, Jeanettes son

(i burken hade han lagt tre bakugan som hans pappa fick låna en hel dag!)

Jag har köpförbud nu. Inga fler papper! Det är bara ibland jag inte kan hålla mig.

Jeanette