Jag och Kitty Crowther – Almapristagaren

För kanske en månad sedan hade jag aldrig hört talas om Kitty Crowther, men efter att ha sett några av hennes fina bilder blev jag väldigt nyfiken och ville absolut ta mig till Kulturhuset och höra henne berätta. (den 25 maj 2010)

Kitty är född i Belgien 1970. Hennes pappa är engelsman och mamma är svenska. Som liten bodde hon i Holland.

Kitty: I believe in books, I believe in the power of books and I believe in how books can change people.

Hon älskar att måla i svart för det får de andra färgerna att lysa. Och hon gillar att rita insekter, korridorer, fönster och dörrar. ’’Vem kan finnas bakom dörren tro?’’

En lärare har sagt till Kitty:

If you should draw a fish and don´t know what it is like to swim in the water and feel the coldness, then it´s no point for you to draw a fish.

Ulla Rhedin är en av de tolv i juryn för The Astrid Lindgren Memorial Award.

Hon berättade att de internt nominerat Kitty redan 2008.

Något de fallit för är de starka emotionerna i Kittys böcker.

Gräl, sorg, ensamhet, desperation …

Komplikationer kring modersförhållanden, tomhet och avsaknad av något är alltid väl gestaltat.

Juryn har funderat över:

Vem kan läsa/förstå det här?

Är det i Astrid Lindgrens anda?

Det finns många nivåer i böckerna, allt från böcker till 0-åringar till djupa övergångsberättelser speciellt om kvinnor.

Kitty är en djärv illustratör och författare.

Kittys böcker med djupare innehåll finns inte översatta till svenska.

Tre timmar före priset tillkännagavs i Bologna, mars 2010, visste Kitty att det var hon som skulle få det. Men hon fick absolut inte tala om det för någon. Hon höll sig. Jag kan förstå att det bubblade i henne.

Kitty kallar sig själv en ’’storyteller’’.

När hon var liten hade hon svårt att förstå de vuxna. Varför log de när de berättade något hemskt? Och varför såg de allvarliga ut när de berättade något snällt? Obegripligt.

Kitty har alltid känt sig kvar i barnens värld.

Målningar inspirerar henne. Hon brukar titta på tavlornas detaljer och fundera över vem som har suttit på stolen eller vem som ska sätta sig där. Hela tiden gör hon historier i huvudet.

Processen med böcker tycker hon är magisk och berättar en historia som David Lynch berättat. (Han utövar zenmeditation.)

Historien handlar om fiskar i en sjö. I vanligt tillstånd ser man bara fiskarna på ytan och det är dem man kan fånga. Men om man ger sig tid och lugn kommer man åt fiskarna på djupare vatten. De man inte kan se vid första anblicken.

Kitty behöver tid och låter det ta tid för att det som ska hända ska hända.

Handen får fara iväg själv med pennan. Det har inget att göra med tankar i huvudet, mer som en impuls.

Hon leker. Säger till figuren: Vad gör du? Vad vill du göra?

Kitty gör böckerna till den lilla flickan i henne. Hon tänker inte på hur föräldrar till barnen ska motta boken utan hon utgår från sig själv. Eftersom hon lever med boken i flera månader har hon karaktärerna i sig.

’’När jag ritar har jag kul! Men jag har svårigheter med att skriva.’’

Hon gör böcker så att man ska titta på dem nära tillsammans. Inte för att visas på håll.

Ulla Rhedin: I think you have secrets in your books. Like you are wondering – what is it all about?

Kitty: Böcker är dyra så jag vill inte att de ska vara tomma. Jag vill fylla dem med så mycket som möjligt.

Johanna Lindbäck: Om ämnet är mörkt, kompenserar du då med ljus i bilderna?

Kitty: Ja, jag försöker hålla barnet i handen hela vägen genom boken. Ner i djupet, det svåra och sedan upp igen.

Även Kitty har fått ändra i bilder och berättar några exempel:

Hon hade ritat en stor mamma med en liten, liten bebis.

Redaktören: Kan du minska mamman.

Till en annan bild hade redaktören sagt: sådana där skor har bara hemmafruar!

Och när hon gjort en viss sorts näsor: Sådana näsor är inte ’’fashion’’ längre.

Kitty tycker att redaktörens roll är att hjälpa författaren/illustratören att ta fram det den har att berätta. Inte att peta bort cigaretter och liknande.

Hon förstår att länders olika kulturer avgör vilka böcker som översätts av henne.

Hennes första böcker skrev hon på engelska vilket är det språk de pratade hemma. Franska gällde i skolan. Hon fascineras av de korta engelska meningarna.

Men nu skriver hon på franska för att hon helt enkelt inte har tillräckligt med engelska i sin väska.

Texten ovan skrev jag igår när jag kom hem. På morgonen läste jag böckerna jag köpt för min son Noah 5 år.

– Dom var inte bra, sa han.

Jag tror han är för gammal för dem. Eller mycket för ung. För jag, hans mamma, tyckte mycket om dem.

Det är stillsamma berättelser med få ord som ändå säger mycket. Hon är ett bra exempel på att göra samverkan mellan bild och text ultimal. Och berättelserna utgår från hur barn är, tänker och agerar från barnets synvinkel. De känns sanna. Äkta. Även om de är insekter.

Det skulle vara intressant att få läsa de djupare böckerna som den om mamman som ville ta livet av sig. Ett annorlunda innehåll i en barnbok kan man säga.

Den 1 juni är det prisutdelning. (Jag är bjuden!!! :-))

Jeanette

P.S Nu ikväll har vi läst Sov gott, lilla groda och Noah sa att den inte var bra. Men sedan tittade vi på alla bilderna igen och pratade om den. Och han fick aldrig nog av att jag viskade i hans öra ljudet som lilla grodan varit rädd för: Krifs, krafs, Ho HO, Plask! Jag hör honom ännu viska de orden för sig själv: Krifs, krafs, Ho Ho, Plask! D.S

Juryns motivering: "I hennes värld står dörren öppen mellan fantasi och verklighet. Vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt, men verkningarna starka, och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där kan vändas svaghet till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap."

167 var nominerade. Afrika hade i år med 15 författare, illustratörer och organisationer som på olika sätt arbetar med läsprojekt, men de europeiska nomineringarna dominerade stort.
Alma-priset är världens största pris i sin kategori och går sedan 2003 till någon som verkar Astrid Lindgrens anda. Traditionsenligt tillkännagavs årets pris från Kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, där Astrid Lindgren föddes.