jeanette milde: Noah och tågmössan

2011/08/18

Noah och tågmössan – 1:a exet i min hand.

Att få första exemplaret av sin bok är alltid speciellt. Kanske är det för just det ögonblicket som jag orkar göra en bok. Även om ögonblicket är kort. Jag öppnar brevlådan. Där är den! Sliter upp paketet. Omslaget rätt färg – Puh! Och nu den läskiga bläddringen. Vad ska vara saknat? Ett komma? En bokstav? Ska färgerna vara som jag tänkt? Rätt beskuren? Svarta prickar som absolut inte ska vara där?

Oron borde inte vara där för så många gånger som jag tittat och läst, förläggaren tittat och läst, faktorn synat… Men ändå händer det tokiga saker ibland. Boken tryckt med lågupplösta foton! Boken beskuren i fel format så att figurer blivit bortskurna. Och en gång fanns ett ’’skoj’’ kvar som jag glömt ändra. På en korromgång hade jag döpt om boken ’’Hallå!’’ till ’’Vadå?’’ När boken kom nytryckt och fin, vad står då kvar på titelsidan? Jo: ’’Vadå?’’. Som tur var så var titeln rätt på framsidan. Och man kanske kunde tänka: Hallå! Vadå? Vad menar de med Hallå? Och sen kommer förklaringen i inlagan. Eller?

Bekräftelse betyder så mycket! För mycket? Små, små ord är också bensinen. Det behövs inte drösvis även om jag skulle önska en krona i guld och Nobelpris. De där små orden betyder långt mer än vad givaren kan tro. I det här fallet förläggare Lotta Lyssarides.

Man ska ju veta vem man är och vad man kan ändå. Men tyvärr försvinner jag in i Ingentinglandet där jag glömmer allt jag gjort och klarat av.

KLICKA PÅ RECENSIONEN NEDAN FÖR STÖRRE TEXT

Puss på Anna Wilner!

När pappa var ung ville han antingen bli järnhandlare eller järnvägare. Han jobbade först på en järnhandel och fick sedan jobb på järnvägen (Nykvarn, Malmköping, Flen…) och blev så småningom tågkonduktör.