8 juni 2011.
En stor dag för Emma Virke och en stor dag för min son.
Emma hade vernissage på Rica Hotel, Kungsgatan 47 i Stockholm.
Min son fick gurkorna av min vernissage-gotte-mix.
Han älskar gurka. Idag var den extra bra…
– Var har du köpt din klänning Emma?
– Den är efter mormor.
– Och var har du köpt dina skor?
– De är också efter mormor.
(– Och varför har du så vassa tänder?)
Informationen ovan gjorde mig orolig.
Hur gammal var Emmas mormor?
Var Emmas mormor och jag jämngamla?
Det är sådant som gör min världsbild så obegriplig.
Och synd på så fin klänning och skor
att mormorsaffären inte finns.
Har Emma ätit upp den?
Två favvotjejer: Janette Bornmarker och Emma.
Bilden i bakgrunden har jag i min ägo. Dock inte just ’’den’’.
När Emma bestämt ett datum för en utställning sätter produktionen
igång. Hon kan ha tänkt ett tema, men tavlorna formas
som de vill i alla fall. Nu vet jag inte vem som bestämde
det här med stolarna som du snart kommer se är återkommande.
Var det Emmas idé? Eller tavlornas?
Jag kommer att tänka på min teori om att när allt annat är utplånat
på jorden, av oss själva, står de där vita plaststolarna kvar och väntar
i evigheten. Tröstlöst. Eller kommer till slut en liten amöba
och slår ner rumpan?
Emma målar, klipper och klistrar, målar över ibland det hon klistrat
och klipper nytt…
Bilderna är poetiska. Jag uppfylls av ett lugn. Det är därför jag
är här för att jag vet att jag tycker om det Emma gör.
De slår an på mina känslosprön.
Emma ser sig som både konstnär, illustratör samt formgivare.
Hon illustrerar sina egna bilderböcker och har en ny, den andra egna,
på gång till hösten. Som pengajobb gör hon uppdragsillustration
och grafisk formgivning.
Det här collaget heter:
Jeanette Milde plåtar Emmas Virkes bild – med inlevelse.
Ett verk i samarbete. Pris: 2,9 miljoner.
(Är det JAG som är vargen som ätit upp Emmas mormor
och hela affären?)
Beata Lyth beundrar sin favorit…
… som blänger tillbaka på Beata.
– Nu håller du tyst om att vi gick den här vägen! Sch!
Och de fortsatte ut ur bilden. Beata sa inget.
(Sen såg jag att Emma letade efter flickorna, men de var
som spårlöst borta. Tavlan är vacker ändå, men som en annan.)
– Vilken är din favoritbild på utställningen? frågade jag sonen.
Utsikten!
Men det han var mest fascinerad över var resultatet av gurkätningen.
Och som vi letade efter tanden. Hade han svalt den?
Var det HAN som var vargen?
– Det gör inget mamma att den är borta, sa en stolt son som nöjde
sig med underverket som skett.
Jag lyckades hitta en liten vit sten som jag sa kanske var en bit
av hans tand. Den fick ligga i vattenglaset under natten. Och på
morgonen sa sonen
– Det VAR en bit av min tand! Se, tandfén har varit här.
Han sträckte fram guldpengen.
Dagen efter hade sonen vernissage på dagis.
Snart växer nog en ny tand upp i gluggen.
Men Emma Virkes bilder finns att beskåda ända fram till
den 22 augusti på Rica Hotel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar